Hur man får fnatt

Varför heter bloggen "Zam, hunden som fick fnatt" kan man fråga sig. Svaret är för att Zam får fnatt ganska ofta. Den vanligaste typen av fnatt (jo, det finns flera sorters fnatt) består i att han kastar sig mot marken med nosen före (och emellanåt t o m gör något slags kullerbytta) och rullar runt och sparkar i luften och ger ifrån sig grymtande ljud. Han ser fullständigt galen ut, i synnerhet som han föredrar att kasta sig in i snöhögar, gärna om det sluttar. Han väjer inte heller för hårda underlag, is och sten ... I brist på snö duger något skönt gräs eller, ännu hellre, blåbärsris. Vanlig mängd fnatt: 1-3 gånger per promenad. Med min långsamma kamera är det ganska svårt att fånga fnattandet (det går snabbt från ett fint promenerande till fnatt och till han är normalt promenerande igen). Den här fnattbilden är tagen i november.

Nedan syns en mediterande tollare. Eller kanske bara en tollare som är så trött att han inte orkar bry sig om vare sig frukost eller godis.

Kontakt i vardagen

På kursen är det numera sex hanhundar och ingen tik (om jag inte missminner mig). Det är minsann bra träning för Zam. Även förra gången gick det över förväntan bra, ändå blev jag förvånad när kursens andra tollarägare fråga mig hur jag gör för att ha så bra kontakt med Zam. Min första tanke var "va, har jag bra kontakt med Zam?", men vid lite eftertanke inser jag att den tanke är orättvis mot både mig och Zam. Jag är vad vid en liten schnauzerdam som jag alltid kunde ha lös på kurser och som inte brydde sig ett dyft om andra hundar och människor (utan bara om vad jag hade för godis *skratt*). Dessutom är mina mål med kontakten så högt ställda (ja ja, de är långsiktiga också) att jag till viss del missat att vi faktiskt kommit en bit på vägen. För även om vi inte alls har så bra kontakt - ännu - som jag vill ha, så har vi i alla fall mycket bättre kontakt än för ett år sedan. Och vad har jag då gjort som gett kontakten en sådan skjuts det här året?

Mitt eget svar är att vi numera alltid tränar på promenaderna, ibland lite och ibland mycket men vi går i princip aldrig en runda utan att göra något. Fickan är full av godis och skulle jag inte ha godis duger det med snöbollar (som vi ju har gott om fortfarande, suck), pinnar och annat kul. Vi tränar oftast inte på särskilt komplicerade saker när vi promenerar, utan det är just kontakten - och att ha kul - som premieras. Husse gör likadant på sina promenader. Zam får hoppa upp på stenar, bänkar och snöhögar. Ibland stannar vi till och gör någon konst, någon kontaktövning, någon sitt-ligg-stannakvar-övning ... etc. Han blir också belönad när han går fint ("spontan fot" kallar jag det) vid min sida och vissa promenader går han fint 45 minuter av 60 medan han andra gånger hellre nosar i snödrivorna. Men det blir hela tiden bättre, det blir det :-) (Det är inget mål från min sida att han ska "gå fint" nästan hela promenaden - det är han själv som ibland väljer att göra det - utan mitt mål är att han ska ta kontakt med mig ofta.)

Vissa dagar är han väldigt sugen på att gå fint och få godis (sanningen är ju den att matte inte är lika träningssugen varje dag) och då har han börjat med en olat: Att buffa på/smånafsa i min vante för att jag ska se hur fint han går intill min vänstra sida och tittar på mig. Sådant ignoreras mest från min sida eftersom jag kan tänka mig hur oskönt det är med en puffande/nafsande hund när man har frusna vårfingrar framåt aprilkvällarna. Aj aj.

Zam själv hade dock ett annat svar att ge tollaren på kursen om varför vår kontakt var bra. "Det är för att matte har fickan full med blodpudding!"

(Just nu fungerar det inte att ladda upp bilder, så det får bli nästa gång.)

Joggingtur

Zam och husse har varit ute och joggat en långrunda och när de kom in ville Zam leka med en av sina bollar. Han sprang runt med basketbollen, flög upp i sängen och sa "lek med mig, lek med mig!" innan ögonlocken föll ihop och han somnade. Det är inte bara husse som blir trött av joggingturer ;)

Tollarsova

Alla sovställningar är bra utom de dåliga.

Toarullar

Att öppna toarullekartonger med godis i är ingen konst, det går på bara några sekunder. För att det ska bli något av en sport får man gömma en godis i en kartong i en annan kartong och sedan gömma dem på ett hyfsat svårt ställe när han inte ser det. Även då går det rätt fort ;)













Ia har också letat upp och öppnat många kartonger i sina dagar, men nu för tiden har hon inte så många tänder kvar. Hon ligger helst på en mjuk skön plats och drömmer om räktårta med leverpastejsgarnering och annat smaskigt.

Kontakt- och vardagslydnad

5 februari var det exakt ett år sedan Zam kom hit. Och nu är det snart ett år sedan vi gick unghundskursen för Kicki (hundkurs.se). Förra torsdagen började vi på Kontakt- och vardagslydnad 2 och även om Zam emellanåt var lite hattifnattig (det är svårt att koncentrera sig och vara stilla och tyst hela tiden när det finns en massa andra hundar omkring ;) ) så var det en sådan enorm skillnad mot när vi började unghundskursen för ett år sedan. Det känns kul att vi har kommit framåt :)


Bilden visar Zam och Ia förra våren.

Zam och Cilla

Zam och kompisen Cilla leker i snön.